20:58:20
Att några ord kan betyda så mycket
Vore det inte bättre om bekräftelsen kom från mig själv? Från mitt eget innersta väsen. Egentligen spelar det ju ingen roll vad andra tycker så länge jag tror på det jag gör och den jag är, för bekräftelsen man kan ge sig själv är ofantligt mycket starkare och mer långvarig än bekräftelsen som kommer från andra, utomstående. Lyckas man ge sig själv bekräftelse och hela tiden kämpa för det man tror på, göra det som känns rätt för en själv och finna en trygghet i sig själv oavsett vad folk säger blir man så mycket starkare än om man förlitar sig enbart på bekräftelse från andra. Naturligtvis är bekräftelse från andra alldeles underbart och jag tycker att vi borde våga visa uppskattning gentemot varandra oftare än vad vi gör, men många gånger så tror jag att vi helt enkelt glömmer bort den allra viktigaste bekräftelsen: bekräftelsen från en själv, och vid de stunder då vi känner oss som allra mest osäkra söker vi bekräftelse av andra till varje pris, istället för att söka oss till den bekräftelse som egentligen är allra, allra närmast. Så nu tycker jag att vi tar den lätta utvägen ur det här och talar om för oss själva hur jävla bra vi är. Var den du vill vara, inte den andra vill att du ska vara, för det fungerar inte i längden; det leder kanske till att du gör vissa personer runtomkring dig nöjda, men du kommer själv aldrig att bli nöjd, du kommer aldrig älska dig själv, och om du inte älskar dig själv blir det också, som en vän till mig påpekade (återigen är det en av mina kloka vänner som har inspirerat mig till detta inlägg och givit upphov till denna slutsats) mycket svårare att älska andra.
16:44:51
Mobbning
Det sker hela tiden, från dagis så väljs alltid någon ut. Helt plötsligt kan barnen inte leka med alla för att "man bara kan vara 2 tjejer och 3 killar, och det är vi ju redan" och efter det blir anledningarna allt värre och mer personliga. Personen som mobbas är "ful, äcklig, dum i huvudet, konstig" och därför förtjänar den att bli slagen, fälld, jagad alternativt behandlad som luft, som om den inte ens vore värd uppmärksamheten. Mobbarna går bara förbi personen ifråga utan att ens titta på den; den är osynlig, den finns inte, den är inte värd att existera. Det handlar alltså om fysisk och psykisk misshandel, varje dag, tills personen blir så förtvivlad och hatar sig själv så mycket att den inte vill gå till skolan, att den helt enkelt inte kan förmå sig att kliva upp ur sängen på morgonen, trots att den egentligen inte har gjort något fel alls. Det är mobbarna som har gjort fel, och helt ärligt är de väl de som är förlorarna? Personen som blir mobbad har aldrig skadat en annan människa, den har inte fallit för grupptryck, den är inte fördomsfull, trångsynt, egocentrisk och känslomässigt svag som en mobbare. Det är lätt att se vem som är vinnaren, vem som är starkast, eller hur? Mobbare är oftast osäkra människor som hatar sig själva så mycket att de måste trycka ned andra för att själva må bättre, för att känna att de är värda något. Nej, vet ni vad: då är jag mycket hellre den där "nörden" som sitter längst fram med armarna i vädret, eller "ful" eller "konstig". Vad som helst, bara jag inte är som de. Så jag avslutar, med att säga precis som en vän till mig sade en gång: tack, alla ni som mobbar, för att ni har visat mig klart och tydligt vem jag inte vill vara.
23:33:50
Studieteknik
10 minuter skrivande av PM
10 minuter RAST
20 minuter av Facebookande (jag tror att jag nyss uppfann ett nytt ord!)
1 h tittande på intervjuer med Lady Gaga
10 min RAST
10 minuter skrivnande av PM
1 h tittande på intervjuer med Noel Gallagher
10 minuter RAST
5 minuter skrivande av PM
30 minuter av Facebookande
Det gäller ju att prioritera när man är under tidsbrist.
Det sorgliga (förutom att jag skriver detta klockan halv tolv på en fredag, iklädd mjukisbyxor och en föga smickrande urtvättad t-shirt, det vill säga) är att vi ägnade nästan varje dag i gymnasiet åt att prata om studieteknik.
23:01:58
Visste ni att?...
- Och när jag var ännu mindre blev mamma tillfrågad att ta mig till audition för en reklamfilm för frukostflingor. Hon sa nej. Har alltid respekterat henne för det.
- Jag känner mig som mest fri när jag skriver, eller sitter på hästryggen.
- Skräckfilmer påverkar mig oerhört. Kan fortfarande inte titta på inspelade videoband efter att jag såg The Ring.
- Har alltid haft komplex för mina ben och mina läppar.
- Mina föräldrar separerade så tidigt att jag inte vet hur det är att ha föräldrar som bor ihop, men jag har aldrig mått dåligt över det.
- De egenskaper jag värderar högst hos människor är ärlighet, humor, omtänksamhet och mod.
- Jag är helt övertygad om att människor i grunden är goda och kapabla att göra de mest fantastiska saker.
- Var livrädd för killar (i alla fall att ha förhållanden med dem) fram tills dess att jag var 16-17, och det var inte förrän efter det som jag fick min första "seriösa" pojkvän.
- Är väldigt lycklig, nöjd och tacksam över mitt liv och allt underbart det för med sig. Särskilt personerna i mitt liv, som får min värld att glittra och stråla. Jag skojar inte när jag säger att min värld är alldeles rosafluffig, eller när jag hasplar ur mig: "Jag tror att jag är hög". Jag är hög på kärlek.
17:23:53
Jag är fortfarande livrädd
Nuförtiden tycker jag inte att det är lika påfrestande att ställa mig upp och prata i en grupp eller att gå fram och presentera mig för främlingar; jag är en av de som tar initiativet och svarar på frågor och deltar i diskussioner och frivilligt ställer mig och pratar inför en grupp, men det har inte alltid varit så. Bara för något år sedan var det min största skräck. Muntliga presentationer/redovisningar, tal och seminarier under gymnasiet var sadistiska påfund och jag svor över lärarna som insisterade på att använda sig av dessa examinationsformer, och Gud nåde den lärare som försökte hålla ett samtal eller ställa en fråga till mig direkt under lektionstid! De skulle för evigt vara på min svarta lista, det var jag helt övertygad om. Minns fortfarande ett tal jag skulle hålla i Svenska B. Det var den muntliga delen i de nationella proven. Jag skakade så mycket att jag knappt kunde stå på benen och när jag väl haltat mig upp och ställt mig framför klassen så fick jag inte fram ett ljud. Jag bara stod där i ett par minuter, tills min lärare frågade ifall jag ville avstå från att hålla talet idag. Då nickade jag och rusade tillbaka till min plats, alldeles gråtfärdig. Det här var alltså under mitt andra år på gymnasiet, när jag var 17, snart 18 år, för drygt 3 år sedan.
På något sätt tror jag att detta blev vändpunkten. Jag blev så oerhört besviken, arg och frustrerad på mig själv som inte lyckades få fram något vettigt under dessa tillfällen att jag bestämde mig för att få ett slut på det här. Varför kunde jag inte prata ens inför ett fåtal personer under ett vanligt seminarie, när att skriva uppsatser gick så bra? Det var som om orden i mitt huvud stannade där; jag tänkte en massa tankar, men de kom aldrig ut genom min mun. Så jag höll det där talet - som var det mest sammanhängande tal jag någonsin lyckats få fram - veckan därpå.
Ett år senare, under mitt tredje år på gymnasiet, slöt jag en pakt med mig själv om att försätta mig i liknande pressade situationer med flit. Trots att det tog emot extremt mycket och jag bara ville skrika och sparka i protest som ett litet barn så valde jag drama som estetisk verksamhet den sista terminen. Parallellet med detta läste jag också Svenska C, en retorikkurs där man skulle hålla så mycket som tre tal! Tårarna strömmade och många gånger blev jag fysiskt illamående, men jag tog mig igenom det, och fram mot slutet av terminen, när studenten närmade sig, var det inte alls ett lika stort trauma för mig. Ett trauma, javisst, men något jag åtminstone kunde hantera hjälpligt.
Rädslan har inte försvunnit. Den kommer fortfarande tillbaka; den finns alltid bredvid mig, jämt, varje gång jag har publik. Skillnaden nu är att jag har lärt känna min rädsla, och framför allt hur jag hanterar den; hur jag ser på det hela. Jag har lärt mig att inte ta mig själv på så stort allvar, att det inte är hela världen om jag säger fel - något jag gör ganska ofta - eller ifall någon anser det jag säger vara helt idiotiskt; jag bjuder på det. För om jag avstår från att säga en sak av rädsla för att säga något dumt så kommer jag att missa möjligheten att säga extremt många kloka saker. Sedan lär man sig ju som allra mest av att säga fel och att våga fråga. Det händer att jag fortfarande stammar, hakar upp mig och säger fel ord; jag är inte mindre rädd, bara modigare och mer van.
15:49:57
Det är bara logiskt att vara rasist(?)
Något som stör mig ännu mer är att de ska finnas här i Sverige! Kan de inte få hjälp i sitt eget land istället? De har ju bara kommit hit helt utan anledning. Krig, mordhot, tortyr och förföljelse är väl vardagsmat? De får fan ta och rycka upp sig och leva med det, tycker jag. För här finns det inte en chans att de blir lyckligare. Våra kulturer passar inte ihop, så därför gör de allt för att förstöra vår ytterst homogena och väldefinierade svenska kultur, som vi har bevarat i generationer; Sverige är ju världens minst sekulariserade land.
Att vissa av dem är födda här och inte ens talar något annat språk än svenska och möjligen engelska har inte heller med saken att göra. Man är invandrare, oavsett om man är det eller inte.
Nej, fy fan; de borde åka tillbaka sina egna länder och inte komma hit och förstöra för oss med sin ondhet. Endast den vita, ariska rasen är moralisk; vi dödade miljontals judar, handikappade och homosexuella samt utförde medicinska experiment på dem för att de var onda, inte för att vi var det.
Men alltså... jag är inte rasist.
11:15:57
He and the Stripper
Skrev precis ihop denna i all hast. Pryda läsare varnas. Dikten är dock en metafor, och bör inte tas bokstavligt; den handlar om att vi inte behöver ändra den vi är för att duga, för att bli älskade.
He and the Stripper
Av: Elin Jakobsson
He watches her swing around the pole
her golden hair covering her face,
wearing nothing but high heels that are sparkling in the disco light
And her mole;
her black, lacey underwear and fishnets are lying by his feet
The world stops and spins the other way around;
this time at a snail's pace
She's a gem
She kisses him twice on his Whiskey lips
then waltzes back on stage,
staggering a bit cuz she hasn't eaten in six days
The scent of her perfume is lingering on beyond her
It's dirt cheap but ever so alluring
She's an orchid
Later that night he takes her home
Her hands all over his face,
all over him, even on the inside
She's on top of him
He can see too much of her ribs
but he doesn't care as long as he gets laid
He would've loved her even if she wasn't blonde and paper thin
Oh yes, she could have, she should have
stayed in school
20:30:54
Ideals
Anime
Av: Elin Jakobsson
Look at the girl in the magazine
Not even her brain is real
They've changed her body and they've changed her soul
And now everyone wants to look like someone
that does not exist
Pins for arms, needles for legs
Bones sticking out like traintracks,
penetrating the skin
If she wouldn't have been
wearing fancy clothes and a fake smile that cracks
and falls
People would've assumed she's ill
19:37:39
Pervert
21:46:03
Pm eller pms?
Började idag på det individuella pm som också ska lämnas in. Skriver om hur religiös intolerans senare utvecklades till rasism; ett oerhört intressant och omfattande ämne, som jag ska sammanfatta på max fem sidor. Jag som inte ens kan sammanfatta mitt förhållandevis korta namn på fem sidor. Än så länge har jag lyckats författa två sidor med enbart svammel och feberyra, men det löser vi. Imorgon. Är för upprörd över det illasinnade skolsystemet som tvingar oss stackars studenter att skriva pm på svenska när kurslitteraturen är på engelska för att tänka klart just nu.
21:01:10
Chaos - Saved By An Angel - Creative
Som kassör i Kåren borde jag möjligen kanske egentligen inte erkänna detta, men idag tappade jag bort min plånbok, med rubbet i; bankomatkort, SL-kort, allt! Som tur var hittade en ängel den och ringde upp mig från andra sidan jorden; Skanstull. Det blev alltså till att först agera matematiskt snille och försöka klura ut hur jag på bästa sätt skulle kunna ta mig dit, utan kontanter, bankomatkort eller SL-kort. Svaret blev mobilen. När jag stigit på bussen efter att ha skickat ett oskäligt svindyrt sms tillkännagav ängeln att hon kunde möta mig på Gullmarsplan istället, och kort därpå återfick jag min stackars plånbok som skruvade motvilligt på sig när den återgavs till mig, dess skoningslösa ägare. Jag överröste ängeln med tacktal efter tacktal tills denna ängel började le obesvärat. Vi började då istället prata om allt mellan himmel och jord. Som avslutning på vårt lilla möte utbrister jag vilken tur det var att ängeln lyckades ta reda på vem jag var trots att jag inte hade något id-kort i plånboken; det blev ju stulet, spärrat och sedan återfunnet igen förra gången min plånbok blev stulen. Har tappat bort lika många värdesaker som rockstjärnor har haft sexpartners och könssjukdomar, förstår ni.
Väl hemma efter denna smått hysteriska eskapad författade jag en hel del på ett grupp-pm som snart ska lämnas in. Jag vet inte hur det gick, men äter man Keso direkt ur burken medans man utför intellektuellt arbete så känns vartenda ord genialiskt.
19:10:16
Artig teknologi?
"LOW BATTERY. Please charge"
Uppskattar verkligen att min mp3 (som jag för övrigt praktiskt taget sitter ihop med nuförtiden, därav alla reporna) tar sig tid till att säga "please". Känns dock inte riktigt som att den menar det när den skriker så till en början; jag kan höra den skrika, ett riktigt avgrundsvrål: "Jag har inget batteri, ladda mig för fan!!!" ("LOW BATTERY!!!!"). Hör ni det också?
Vidare är jag även kritisk till det faktum att den sedan, när man har uppfyllt dess önskemål och laddat den, inte säger "thank you". Så ytterst ouppfostrat; hade förväntat mig mer av dagens teknik.
23:11:55
Tankar 22:44
- Ovanstående påstående ska inte ses som en indikation av något slag.
- Om jag fortsätter att utöva denna grad av disciplin, så kommer jag att bli skyldig CSN en hel del pengar.
- 30 minuter tog det att författa det här. 30, så många orsaker kan jag spontant komma på till varför detta är sorgligt dåligt.
22:40:17
For Troy
That goes without saying I thought
but apparently not
So I'll say it again, 'cause you can't say it too many times
There shouldn't be death if there ain't no crime
You're the criminals
You're the vile, vicious killers
Since the beginning of time
Pride could be lethal
It could kill justice
without as much as a wink
The easiest way out is always the busiest
Cars will go on it, cars that can't even think
There shouldn't be dept if there ain't no loan
Why should people have to pay back when they haven't borrowed a penny?
That goes without saying, I though
but apparently not
so I'll say it again 'cause you shouldn't run a bank
There shouldn't be dept if there ain't no loan
and if it's really that important
if money is all that matters
Think about the interest
I know you're not that bright but give it a go
A beating heart can stop
but the love that nourished it will not
Love is not a crime,
it's a virtue that will turn to agony and pain
when the reason for it is dead
When the reason has said it's last words:
"I'm innocent"
Av: Elin Jakobsson
21:41:19
Hur vet man att man är tillsammans?
Teorierna är många, och alla par har sin egen unika historia om när de började referera till varandra som en enhet. Första kyssen. Första natten spenderad tillsammans. Första mötet med föräldrarna. Alla dessa är helt klart godkända svar på frågan, om man nu vill ha ett konkret svar. Många gånger tror jag nämligen att det är känslan; känslan av att "nu jävlar är vi tillsammans"; att det helt plötsligt blir naturligt att presentera sin bättre hälft som "sin flickvän/pojkvän", som gör det. Eller att den bättre hälften i fråga gör något extraordinärt för en som gör att man känner att man helt enkelt inte kan skiljas från varandra. Det finns inget rätt eller fel sätt att ta sig igenom denna övergångsfas. Det är förvirrande, det är läskigt och det är diffust.
Men en sak är lyckligtvis säker: om du föreslår en dejt och får till svar - eller blir tillfrågad och svarar enligt följande: "Kan vi inte ta det någon annan gång och bara stanna hemma idag? Det går ett jättebra tv-program ikväll!", om du inte orkar duscha innan varje gång ni träffas, och om varje liten småsak blir till en stor diskussion; då är ni definitivt tillsammans.